Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
260
jane eyre.

innan mörkningen, så vill jag betala er och honom dubbelt mera än ni annars pläga begära.»




SJUTTONDE KAPITLET.

Ferndeans herrgård var en temligen åldrig, anspråkslös och oansenlig bygnad, begrafven djupt inne i en skog. Jag hade redan förut hört talas om densamma. Mr Rochester hade flera gånger nämt den och stundom rest dit. Hans far hade köpt stället för jagtens skull, och han skulle gerna hyrt ut bygningen, om han endast kunnat finna någon hyresgäst, hvilket emellertid icke lyckades, till följd af dess aflägsna och ohelsosamma läge. Ferndean stod derföre öde och omöbleradt, med undantag af ett par tre rum, som voro inredda för squirens beqvämlighet, då han vid jagttiden kom dit för att jaga.

Jag anlände nu till denna bygnad strax före mörkningen en kulen och stormig afton, ännu mera fördystrad genom ett fint, genomträngande duggregn. Den sista milen hade jag gått till fots, sedan jag skickat tillbaka åkdonet och kusken med den belöning jag hade lofvat. Ännu då jag endast var på ett ganska kort afstånd från herrgården, kunde jag icke se någon skymt deraf, så tät och mörk var skogen. Ett par jerngrindar, mellan ett par stolpar af granit, visade mig hvilken väg jag skulle taga, och då jag gick igenom dem, befann jag mig genast i skogens skymning. En gräsbevuxen gångstig, tätt öfverskuggad af träd, låg framför mig; jag följde den, i förmodan att den skulle leda mig fram till målet för min resa; men den slingrade sig hit och dit och räckte så länge, utan att visa ringaste spår till menniskors närhet, att jag slutligen fruktade att jag tagit miste om väg och gått vilse.

Det såväl af den annalkande skymningen som af trädens täta skugga alstrade mörkret tilltog allt mer och mer, och jag såg mig nu omkring, för att se efter om jag kunde upptäcka någon annan väg; men ingen stod att finna — jag såg intet annat än tjocka trädstammar, sammanflätade grenar och grönt, lummigt löfverk.