Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
263
jane eyre.

Hon studsade tillbaka, som om hon sett ett spöke; jag lugnade henne dock snart.

På hennes häftiga fråga: »Är det då verkligen ni, miss, som kommit på en så sen timme till detta ödsliga ställe?» svarade jag med att taga hennes hand och följde henne derefter in i köket, der John nu satt framför en skön brasa.

Jag förklarade för dem i få ord att jag hört talas om allt som händt sedan jag lemnade Thornfield och att jag nu kommit för att besöka mr Rochester. Jag bad John gå ned till grindstugan, der jag hade afskedat vagnen, och hemta min kappsäck, som jag hade lemnat der; derpå frågade jag Mary, under det jag tog af mig hatt och schal, om jag kunde få qvarter på herrgården öfver natten, och då jag fann att detta, om också med någon svårighet, kunde gå för sig, förklarade jag att jag ämnade stanna qvar. Just i detta ögonblick ringde en klocka från salen.

»När ni går in», sade jag till Mary, »så kan ni säga er husbonde, att det är en person som vill tala vid honom; men nämn inte mitt namn.»

»Jag tror inte att han tar emot er», sade hon; »han brukar säga nej åt hvem det vara må.»

Då hon kom tillbaka, frågade jag hvad han svarat.

»Ni måste säga ert namn och ert ärende», svarade han, gick derpå efter ett glas, som hon fylde med vatten och satte på en bricka tillika med ett par brinnande ljus.

»Var det det der han ringde efter?» frågade jag.

»Ja; han vill alltid ha ljus i skymningen, fast han är blind.»

»Gif mig brickan; jag ska bära in den.»

Jag tog den ifrån henne och hon visade mig dörren till förmaket. Brickan skakade i min hand, vattnet spildes ut och mitt hjerta slog högt och våldsamt. Mary öppnade dörren för mig och tillslöt den sedan åter.

Salen såg mörk och dyster ut: en vårdslösad eld brann på spiselhärden, och nedlutad deröfver, med hufvudet stödt mot den höga, gammaldags kaminen, satt den blinde egaren sjelf. Hans gamla hund, Pilot, låg på sidan, ett stycke ifrån honom och tätt ihopkrupen, som om han fruktat att oförvarandes bli trampad. Han spetsade öronen, då jag trädde in, rusade derpå upp med ett skall och ett sakta