tjut samt hoppade fram emot mig: han höll nära nog på att slå brickan ur min hand. Jag satte den på bordet, klappade honom och sade sakta: »Lägg sig!» Mr Rochester vände sig mekaniskt om, för att se hvad det var; men som han ingenting såg, vände han åter bort hufvudet och suckade.
»Tag hit vattnet, Mary», sade han.
Jag gick fram till honom med det nu endast halffylda glaset; Pilot följde mig, ännu helt orolig.
»Hvad är det?» frågade han.
»Lägg sig, Pilot!» sade jag ännu en gång. Han höll stilla glaset, som redan var på väg till hans läppar, och tycktes lyssna; drack derpå ur det och satte det ned bredvid sig. — »Det är ju du, Mary, eller hur?»
»Mary är i köket», svarade jag.
Han sträckte ut sin hand med en snabb rörelse, men som han icke såg hvar jag stod, råkade han mig icke.
»Hvem är det? Hvem är det?» frågade han och tycktes åter försöka att se med dessa nattomhöljda ögon — ett fruktlöst och nedslående försök! — »Svara mig — tala ännu en gång.»
»Vill ni ha litet mer vatten, sir? Jag spilde ut hälften af det som var i glaset», sade jag.
»Hvem är det? Hvem är det som talar?»
»Pilot känner mig, och Mary och John veta att jag är här: jag kom alldeles nyss», svarade jag.
»Gode Gud! — hvilken villa har kommit öfver mig? Hvilket ljuft vansinne har angripit mig?»
»Det är ingen villa — intet vansinne: er själ, sir, är allt för stark för att låta dåra sig.»
»Och hvar är den talande? Är det endast en stämma? Ack, jag kan inte se, men måste känna, annars blir jag vansinnig. Hvad eller hvem ni är, låt mig röra vid er, eller jag dör.»
Han trefvade framför sig; jag fattade hans famlande hand och slöt den i båda mina.
»Ah, det är hennes fingrar!» ropade han; »hennes små fina fingrar! När det så är, måste det äfven finnas mera af henne.»
Hans kraftfulla hand ryckte sig lös ur sitt fängsel;
