han fattade min arm, min axel, min hals, slog sin arm kring mitt lif och tryckte mig intill sig.
»Är det Jane? Ja, det måste vara hon. Detta är hennes gestalt, hennes växt —»
»Ja, och det här är hennes röst», tillade jag. »Hon är här hel och hållen och hennes hjerta med. Gud välsigne er, sir! Jag är så glad att åter vara er nära.»
»Jane Eyre! — Jane Eyre!» var allt hvad han sade.
»Min älskade husbonde», svarade jag; »jag är Jane Eyre. Jag har nu funnit rätt på er och kommit tillbaka till er.»
»Verkligen? — i kroppslig gestalt? Är det min lefvande Jane?»
»Ni rör ju vid mig, sir, — ni håller uti mig, och det hårdt nog: jag är ju inte kall som ett lik eller kropplös som tomma luften, eller hur?»
»Min älskling skulle då vara i lifvet! Detta är visserligen hennes kropp, och detta är hennes ansigte; men jag vågar ändå knappast tro att jag kan upplefva så stor sällhet efter så många lidanden. Det är säkert endast en dröm; en sådan dröm som jag mer än en gång haft, då jag tyckt mig trycka henne till mitt hjerta, såsom jag nu gör, och kysst henne på detta sätt, och känt att hon älskade mig och hoppats att hon inte skulle öfvergifva mig.»
»Såsom jag från denna dag heller aldrig vill göra.»
»Aldrig vill göra, säger drömgestalten. Men jag vaknade ständigt och fann att det endast var ett tomt gäckeri, och jag var ensam och öfvergifven — mitt lif var mörkt och hopplöst — min själ törstade och fick inte dricka — mitt hjerta hungrade, men fick ingen föda. Du hulda, ljufva dröm, som nu hvilar i mina armar, äfven du skall snart fly, såsom alla dina systrar förut gjort; men kyss mig ännu en gång innan du går — omfamna mig ännu en gång, Jane.»
»Så, sir — och så!»
Jag tryckte mina läppar mot hans förr klara och strålande, men nu dunkla och omtöcknade ögon — jag strök håret från hans panna och kysste äfven denna. Han tycktes nu plötsligt vakna till fullt lif: öfvertygelsen om allt dettas verklighet tycktes nu fatta honom.
