»Ja, det är du — det är Jane. Du har då således kommit tillbaka till mig?»
»Ja, jag har så.»
»Och du ligger inte död i något dike, eller i någon ström? Och du är ingen arm irrande flykting bland främlingar?»
»Nej, sir, jag är nu min egen och helt och hållet oberoende.»
»Oberoende? Hvad menar du med det, Jane?»
»Min onkel på Madeira är död och har lemnat mig femtusen pund.»
»Ah, detta är då någonting praktiskt — någonting verkligt!» ropade han. »Jag skulle aldrig kunna drömma något sådant. Och dessutom är det hennes röst, på hvilken jag aldrig kan ta miste — denna på en gång så milda och så lifliga och klangfulla röst, som lifvar och uppmjukar mitt förstenade hjerta. — Jaså, Jane; du är då oberoende och rik?»
»Ja, sir, ganska rik. I fall ni inte vill låta mig bo här hos er, så kan jag bygga upp ett eget hus, tätt bredvid ert, och sedan kan ni komma och sitta i min sal, då ni vill ha sällskap om aftnarna.»
»Men om du är rik, Jane, så har du också säkert vänner, som inte vilja släppa dig ifrån sig eller tillåta att du uppoffrar dig för en blind stackare, som jag.»
»Jag sade er ju att jag är oberoende, lika väl som rik: jag rår helt och hållet mig sjelf.»
»Och du vill stanna hos mig?»
»Ja visst — så vida ni inte har något deremot. Jag vill vara er granne, er sköterska, er hushållerska. Jag finner er ensam, och jag vill bli ert sällskap — läsa för er, spatsera med er, sitta hos er, med ett ord ersätta er hand och edra ögon. Se så, se nu inte så ledsen ut, min dyre husbonde; ni skall inte lefva öfvergifven, så länge jag fins i lifvet.»
Han svarade icke, utan syntes dyster och tankspridd. Han suckade, öppnade till hälften sina läppar för att tala; men tillslöt dem åter. Jag kände mig något förlägen. Kanhända, tänkte jag, har jag varit för ifrig att erbjuda mitt sällskap och min hjelp, och att han, likt S:t John, deri ser något opassande och påfluget. Jag hade emellertid
