gjort mitt anbud, i tanke att han önskade begära min hand: en förmodan att han med ens skulle erbjuda mig sitt hjerta hade framkallat denna min ifver! Men då icke den ringaste hänsyftning i detta afseende undföll honom och hans ansigte blef allt mera dystert och mulet, föll jag i en hast på den tanken att jag burit mig dumt åt; jag sökte derföre undandraga mig hans omfamning; men han drog mig dervid ifrigt ännu närmare intill sig.
»Nej — nej — Jane; du får inte gå. Nej — jag har rört vid dig, jag har hört dig och känt sällheten af din närhet — hugsvalelsen i den tröst du erbjudit mig, och jag kan inte släppa denna glädje ifrån mig. Jag har så föga qvar af mig sjelf, att jag inte kan undvara dig. Verlden må skratta — kalla mig löjlig, egoistisk — det betyder föga. Min själ trånar efter dig, och hon måste tillfredsställas; i annat fall kommer hon att dödligt hämnas på min kropp.»
»Nåväl, sir; jag vill stanna hos er: jag har ju redan sagt det.»
»Ja, men du menar dermed något helt annat än jag. Du skulle måhända kunna besluta dig att bli min ledande stjerna, min hulda sköterska, ty du har ett ömt hjerta och en ädel själ, som manar dig att bistå dem för hvilka du hyser medlidande, och jag borde visserligen vara nöjd dermed. Jag borde väl nu inte hysa några andra än faderliga känslor för dig: tänker du inte så? Se så — säg mig det?»
»Jag vill tänka allt hvad ni önskar, sir: jag är nöjd med att endast vara er sköterska, om ni anser det för bättre.»
»Men du kan inte alltid vara min sköterska, Jane: du är ung — du måste en dag gifta dig!»
»Jag tänker alldeles inte på giftermål.»
»Men det borde du göra, Jane: om jag vore hvad jag fordom var, skulle jag söka förmå dig att tänka derpå — men nu — en blind krympling som jag är!»
Han försjönk åter i sitt dystra grubbel. Jag blef deremot mera glad och munter och fattade nytt mod: dessa hans sista ord läto mig ana hvari hindret låg, och något sådant fanns icke å min sida. Jag kände mig nu helt och
