säger mig att hon älskar mig? Skall hon inte försvinna lika hastigt som hon kommit? Jag fruktar att jag i morgon inte mera skall återfinna henne.»
Ett prosaiskt svar, som alldeles icke ingick i hans upprörda tankegång, föreföll mig såsom det bästa sättet att få honom ur denna oroliga sinnesstämning. Jag for derföre med mina fingrar öfver hans ögonbryn och anmärkte att de voro svedda och att jag ville skaffa något, som kunde komma dem att växa lika breda, och svarta som förut.
»Hvad kan väl allt detta gagna mig, du välgörande fé, när du ändå i någon olycksalig stund åter kommer att öfverge mig — försvinnande likt en skugga, utan att jag vet hvart eller på hvad sätt du försvinner, och utan att det sedan blir möjligt för mig att återfinna dig?»
»Har ni en kam på er, sir?»
»Hvarföre frågar du det, Jane?»
»Jo, för att jag vill kamma er raggiga, svarta man. Ni ser verkligen förskräcklig ut, när jag betraktar er närmare; ni talar om att jag är en elfva; men jag är öfvertygad om att ni vida mera liknar en skogsmenniska.»
»Ser jag då så förskräcklig ut, Jane?»
»Ja, i hög grad, sir: det har ni alltid gjort, som ni vet.»
»Hm! Elakheten har inte gått ur henne ändå, hvar hon än har hållit hus.»
»Ja, och likväl har jag varit bland goda menniskor; vida bättre än ni, sir — ja, hundra gånger bättre; folk som egde idéer och syften, som ni aldrig hyst i hela ert lif — vida mera högsinta och förfinade.»
»Hvad tusan har du då varit hos för ena?»
»Om ni rycker på er så der, så har ni mig att slita allt håret af ert hufvud; och då förmodar jag åtminstone att ni skall upphöra med att tvifla på min kroppsliga tillvaro.»
»Hvilka har du varit hos, Jane?»
»Ja, det får ni inte ur mig i afton; ni måste vänta tills i morgon; om jag inte talar om alltsammans nu, har ni ju deri ett slags underpant på att jag i morgon visar mig vid frukostbordet, för att afsluta min berättelse. Men det är sant, jag måste komma i håg att jag då inte, såsom
