Beskrifningen på mina lidanden under de trenne första dagarna halkade jag dock öfver så lätt som möjligt, för att icke bereda honom en onödig smärta; redan det lilla jag omtalade grep honom djupare än jag hade önskat.
Jag borde icke ha lemnat honom på detta sätt, sade han, utan medel att taga mig fram: jag borde ha meddelat honom min afsigt. Jag borde haft förtroende för honom; han skulle aldrig velat tvinga mig att bli hans älskarinna. Så våldsam han än kunde tyckas vara i sin förtviflan, älskade han mig dock allt för djupt för att upphäfva sig till en tyrann öfver mig: han skulle ha gifvit mig hälften af sin förmögenhet, utan att begära så mycket som en kyss derför, hellre än att jag så utan stöd och vänner handlöst kastade mig ut i den vida verlden. Han var fullt öfvertygad om att jag slitit mycket mera ondt än jag nu ville omtala för honom.
»Mina lidanden må ha varit hvilka som helst, så voro de åtminstone ganska kortvariga», svarade jag, och berättade honom derpå huru jag blef upptagen i Moor-House; huru jag erhållit en skolmästarinnas plats etc. Mitt arf och upptäckten af mina slägtingar kommo sedan i ordningen. Under loppet af min berättelse förekom ofta S:t Johns namn. Då jag hade slutat, började han genast fråga mig om honom.
»Den der S:t John är således din kusin?»
»Ja.»
»Du har nämt honom så ofta: tyckte du om honom?»
»Det var en mycket bra och ädel man, sir; jag kan inte hjelpa att jag tyckte om honom.»
»En ädel man! Du menar väl att det var en vördnadsbjudande, rättskaffens man om sina femtio? Eller hvad menar du?»
»S:t John var endast tjugunio, sir.»
»Jeune encore, som fransmännen säga. Då var han väl åtminstone liten, undersätsig, flegmatisk och ful? En person, hvars godhet mera låg i hans frihet från laster, än i hans framhärdande i dygd?»
»Han är rastlöst verksam. Stora och ädla handlingar, är just hvad han önskar utföra.»
»Men hur är det med hans hjerna? Den är väl förmodligen något klen? Han menar väl, kan jag tänka; men
