till mötes, men jag vågade icke. Han vände för ett ögonblick bort sitt ansigte, och jag såg en tår glida fram under det tillslutna ögonlocket samt falla ned på den manliga kinden.
»Jag är inte bättre än det gamla, af blixten träffade kastanieträdet i Thornfields trädgård», sade han strax derefter; »och hvad rätt har väl en sådan ruin att fordra att den friska, blomstrande kaprifolien skall med sin rika grönska öfverskyla dess brister?»
»Ni är ingen ruin, sir — intet af blixten träffadt träd: ni är ännu en frisk och kraftfull ek, i hvars skugga friska telningar skola uppväxa, och de skola slingra sig omkring er, emedan er styrka erbjuder dem ett så säkert stöd.»
»Du talar om vänner, Jane?» frågade han.
»Ja, om vänner», svarade jag tvekande; ty jag menade något mera än vänner, men kunde icke säga hvilket ord jag egentligen ville använda. Han hjelpte mig.
»Men jag behöfver en hustru, Jane.»
»Jaså, gör ni det?»
»Ja; är det någon nyhet för dig?»
»Naturligtvis: ni har inte talat någonting om det förut.»
»Är det en ovälkommen nyhet?»
»Det beror på omständigheterna, sir — på ert val.»
»Du skall välja åt mig, Jane; jag underkastar mig ditt val.»
»Välj då den ni mest älskar, sir.»
»Ja, jag vill göra det: vill du bli min hustru, Jane?»
»Ja, sir.»
»Vill du gifta dig med en blind stackare, som du måste leda vid handen?»
»Ja.»
»Med en krympling, som är tjugu år äldre än du, och som du måste vakta och sköta?»
»Ja.»
»Är det ditt allvar, Jane?»
»Ja, mitt fullaste allvar.»
»O, min älskling, måtte Gud välsigna och belöna dig!»
»Mr Rochester, om jag någonsin gjort en god gerning i mitt lif — om jag någonsin haft en ren och god tanke — om jag någonsin bedt en uppriktig och oskuldsfull bön
