»Solen har torkat upp allt regnet, sir; vinden har upphört: det är riktigt hett.»
»Vet du, Jane, att jag har ditt lilla halsband fäst under min halsduk; jag har burit det ända från det ögonblick, då jag förlorade min enda skatt — såsom ett minne af henne.»
»Vi skola gå hem genom skogen: det är den skuggrikaste och angenämaste vägen.»
Han fullföljde sin egen tankegång utan att akta på hvad jag sade.
»Jane, du tror säkert att jag är en ogudaktig sälle; men mitt hjerta sväller i detta ögonblick af tacksamhet mot den barmhertige guden. Han ser inte såsom menniskor se, men mycket klarare; han dömmer inte såsom menniskor dömma; men mycket visare. Jag var brottslig; jag skulle ha befläckat min rena, oskuldsljufva blomma — andats gift på hennes renhet; men den Allsmäktige ryckte henne ifrån mig. I min kortsynta uppstudsighet nästan förbannade jag denna dom, i stället för att ödmjukt och tacksamt böja mig derunder. Den gudomliges rättvisa fortgick sin gång; den ena olyckan efter den andra kom öfver mig: jag var tvungen att genomgå dödsskuggans dal. Guds straffdomar äro mäktiga, och en af dem krossade och förödmjukade mig för alltid. Du vet att jag yfdes öfver min kraft och min styrka; men hvar är den nu, då jag måste öfverlemna mig åt andras ledning, såsom ett barn i sin svaghet? På senare tiden, Jane — först på senare tiden — började jag se och känna igen Guds hand i det öde som drabbat mig. Jag började känna samvetsqval, ånger samt längta efter försoning med min Skapare. Jag började att stundom bedja, och dessa böner voro visserligen korta, men varma och innerliga.
»För några dagar sedan — jag kan ganska väl räkna dem — för fyra dagar sedan, det vill säga förliden måndagsqväll, var jag vid en högst egen och besynnerlig sinnesstämning: en i hvilken sorgen kom i förtviflans och bitterhetens ställe. Jag hade länge tänkt, att du måste vara död, efter som du ingenstädes stod att finna. Sent på aftonen, innan jag gick till mitt dystra läger — klockan kunde vara emellan elfva och tolf — bad jag Gud, att, om det honom så för godt syntes, snart taga mig hädan och tillåta mig
