ADERTONDE KAPITLET.
Vi blefvo gifta. Ett tyst och stilla bröllop var det:
han och jag samt presten och notarien voro de enda
närvarande. Då vi kommo tillbaka från kyrkan, gick jag in
i köket, der Mary var sysselsatt med att rusta till
middagen och John med att skura knifvar, och sade:
»Mary, jag har nu på morgonen gift mig med mr Rochester.»
Hushållerskan och hennes man voro båda af detta lugna och flegmatiska slags folk, som man när som helst kan meddela en anmärkningsvärd nyhet, utan att behöfva frukta att öronen bli sprängda af deras häftiga utrop och derpå följande ordsvall. Mary såg upp och stirrade på mig; såsslefven, med hvilken hon begöt ett par på spett uppsatta kycklingar, hängde för några ögonblick stilla i luften, och John upphörde äfven för ett par minuter att skura sina knifvar; men derpå egnade hon åter hela sin uppmärksamhet åt stekspettet och sade endast:
»Jaså, har ni det, miss. Nå, lycka till, då!»
Strax derpå tillade hon: »Jag såg er gå ut med herrn, men inte visste jag att ni gick till kyrkan för att viga er», hvarefter hon återtog sin förra sysselsättning. Då jag vände mig till John, hade han dragit munnen upp till båda öronen.
»Jag sa Mary hur det skulle gå», sade han. »Jag visste hvad mr Edvard ämnade göra, och jag var säker på att han inte skulle dröja länge heller: och han har gjort rätt deri, för allt hvad jag vet. Jag önskar er lycka, miss», och han skrapade höfligt med foten.
»Tack ska ni ha, John. Mr Rochester bad mig ge er och Mary det här.»
Jag stack en fempunds-not i hans hand och gick derpå utan några vidare ord ut ur köket. Då jag en stund derefter kom att gå der förbi, hörde jag dessa ord: »Hon kommer att passa honom mycket bättre än någon af de förnäma damerna»; samt vidare: »Om hon inte just är så vacker, så är hon åtminstone inte ful heller, och mycket god och beskedlig, och i hans ögon är hon en riktig skönhet, det kan då hvar menniska se.»
Jag skref genast till Moor-House och till Cambridge,
