vet, men som derföre likväl icke får förbises. Jag menar de få räddhågade eller tadelssjuka, som tvifla om tendensen i sådana böcker som »Jane Eyre»; i hvilkas ögon allt, som är ovanligt, är orätt, hvilkas öron upptäcka i hvarje protest mot skenheligheten — denne brottets fader — en skymf mot fromheten, denna Guds ståthållare på jorden. Jag skulle vilja för dessa tviflare framlägga vissa i ögonen fallande gränsskilnader — påminna dem om vissa enkla sanningar.
Det som öfverensstämmer med bruket, stämmer icke alltid öfverens med moralen. Sjelfrättfärdighet är icke religion. Att angripa den förra är icke att förgripa sig mot den senare. Att rycka masken från fariséens ansigte, är icke att lyfta en gudlös hand mot törnekronan.
Dessa saker äro diametralt motsatta: de äro lika mycket skilda från hvarandra som last från dygd. Menniskorna förblanda dem allt för ofta; de borde dock icke förblandas; skenet borde icke tagas för sanningen; trånga, menskliga doktriner, som endast tjena till att upphöja och förherrliga några få, borde icke sättas i stället för Kristi verldsåterlösande lära. Det finnes — jag upprepar det — en skilnad emellan dem, och det är en god och icke en dålig gerning att klart och tydligt utmärka gränsskilnaden dem emellan.
Verlden torde möjligen icke tycka om att se dessa idéer sållade ifrån hvarandra, emedan hon varit van att förblanda dem, finnande det lämpligt att låta skalet gälla för kärna — låta hvitmenade väggar vara en borgen för rena helgedomar der innanför; hon torde möjligen hata honom som vågar undersöka och blotta — afskrapa förgyllningen och visa den dåliga metallen der under — att tränga in i grafven och afslöja de dödas ben; men hata huru hon vill, står hon dock i skuld hos honom.
Konung Achab tyckte icke om Micha, emedan han aldrig profeterade godt om honom, utan ondt: antagligen
