och barnsligt innehåll; ty allvarligare och djupsinnigare böcker kunde jag då ännu hvarken smälta eller förstå.
»Du kan få se på den,» återtog flickan och räckte mig boken.
En hastig undersökning var tillräcklig för att öfvertyga mig, att innehållet var långt mindre fängslande än titeln. Jag såg der ingenting som handlade om féer eller genier; ingen brokig omvexling tycktes spridd öfver de tätt tryckta sidorna. Jag lemnade boken åter; hon mottog den helt lugnt, och utan att säga ett ord, tycktes hon ånyo fästa hela sin uppmärksamhet vid »Rasselas.» För andra gången dristade jag att störa henne:
»Kan ni säga mig hvad inskriften öfver porten betyder? Hvad är Lowoods Institut?»
»Detta ställe, dit ni nu är kommen för att bo.»
»Och hvarför kallar man det Institut? Är det på något sätt olika mot andra skolor?»
»Det är till en del en barmhertighetsanstalt, en fattigskola. Ni och jag, och vi allesammans, äro fattigskolebarn. Förmodligen är ni ett fader- och moderlöst barn; är inte antingen er far eller mor död?»
»Jo; båda dogo längre tillbaka än jag kan minnas.»
»Nåväl, alla flickorna här hafva förlorat antingen den ena eller också båda sina föräldrar; och denna anstalt kallas ett Institut för uppfostrande af fader- och moderlösa barn.»
»Men betala vi då inga pengar? Håller man oss här för ingenting?»
»Jo, vi eller våra vänner betala femton pund om året för hvar och en.»
»Hvarföre kallas vi då för fattigskole-barn?»
»Derföre att femton pund inte är en tillräcklig summa för mat och undervisning, och bristen fylles genom sammanskott.»
»Hvilka skjuta då tillsammans?
»Åtskilliga välgörande fruntimmer och herrar i trakten häromkring och i London.»
»Hvem var Naomi Brocklehurst?»
»Den dam, som bygde den nya delen af denna bygnad, såsom inskriften på taflan säger, och hvars son nu har öfverinseendet och styrelsen öfver allting här.»
