mördade kungen! Ja, hans fiender voro sämre än han; de utgöto ett blod, som de inte hade rättighet att utgjuta. Huru kunde de våga att döda Carl Stuart!»
Helena talade nu för sig sjelf; hon hade förgätit att jag ej kunde förstå henne — att jag var snart sagdt fullkomligt okunnig i det ämne hvarom hon talade. Jag återkallade henne från hennes betraktelser.
»Och när ni läser för miss Temple, sväfva edra tankar äfven då omkring?»
»Nej, visst inte, åtminstone inte ofta; ty miss Temple har vanligtvis något att säga, som förefaller mig nyare och intressantare än mina egna tankar. Jag finner hennes samtal särdeles angenäma, och den undervisning hon meddelar, är ofta just den som jag önskade att få.»
»När ni är med miss Temple, är ni således god?»
»Ja, men på ett passivt sätt. Det kostar mig intet bemödande; jag gör bara hvad min egen böjelse bjuder mig, och i en sådan godhet ligger ingen förtjenst.»
»Åh jo, ganska mycken. Ni är god, då ni är tillsammans med dem, som äro goda mot er, och detta är allt hvad jag någonsin önskar att bli. Om man alltid vore vänlig och eftergifvande mot dem som äro elaka och orättvisa, så skulle ju dessa ständigt få sin vilja fram, de skulle aldrig känna någon fruktan, och på det sättet skulle de aldrig ändra sig, utan blifva allt värre och värre. När man blir slagen utan skäl, borde man ge ett dugtigt slag igen, så att den, som slog oss, aldrig mer gjorde om det.»
»Ni skall ändra tänkesätt, hoppas jag, när ni blir äldre. Ännu är ni bara en liten, oerfaren flicka.»
»Men jag känner så, Helena. Jag måste hata dem som, hvad jag än må göra för att göra dem till viljes, likväl fortfarande hata mig; jag måste sätta mig upp mot dem som orättvist straffa mig. Detta är lika naturligt, som att jag bör älska dem, som visa mig tillgifvenhet och kärlek, eller underkasta mig bestraffning, när jag känner att jag har förtjent den.»
»Hedningar och vildar hylla visserligen denna lära; men kristna och civiliserade nationer förkasta den.»
»Hvarföre det? Det kan jag inte förstå.»
