gyllene. De innefattade mången hård och tröttande strid mot svårigheterna i att vänja mig vid nya ordningsregler och ovanliga sysselsättningar. Fruktan att fela i dessa afseenden plågade mig långt mera än mitt ödes fysiska svårigheter, ehuru dessa senare visserligen ej voro så obetydliga.
Under januari, februari och en del af mars hindrades vi af den djupa snön och, sedan den smält, af de nästan ofarbara vägarna att begifva oss utom trädgårdsmurarna, undantagandes då vi gingo till kyrkan; men inom dessa gränser skulle vi tillbringa en timme hvarje dag i fria luften. Våra kläder voro otillräckliga att skydda oss för den skarpa kölden: vi hade inga kängor, utan snön trängde in i våra skor och smälte der; våra bara händer blefvo förfrusna och betäckta med kylsår, likaså våra fötter. Jag minnes mycket väl den rysliga smärta som jag led, då mina fötter hvarje afton svälde upp, och jag om mornarna måste tränga in dem uppsvälda och styfva i de trånga skorna. Knapp och dålig var äfven vår föda, och af denna brist härflöt ett missbruk, som mycket plågade de yngre bland oss; ty så snart tillfälle gafs, plägade de stora flickorna med lock eller hotelser truga sig till de smärres portioner. Mången gång har jag emellan två pockande kamrater delat den dyrbara brödskifva, som på eftermiddagen brukade utdelas, och sedan jag åt en tredje lemnat hvlfva innehållet af min kaffekopp, nedsväljt den ringa återstoden tillika med de hemliga tårar, som framtvingades af hungerns qval.
Söndagarna voro förskräckliga dagar under denna årstid. Vi måste då gå två mil till Brocklebridge kyrka, hvarest mr Brocklehurst predikade. Frusna gingo vi från skolan, och ännu mera frusna voro vi då vi kommo fram till kyrkan. Under högmessan blefvo vi nästan alldeles stela af kölden. Det var för långt att återvända till Lowood till middagen, och en förplägning af kallt kött och bröd, i samma knappa mått som vid våra vanliga mål, utdelades derföre bland oss mellan gudstjensterna.
Efter slutad aftonsång återvände vi från kyrkan på en öppen och backig väg, hvarest den skarpa nordanvinden nästan piskade sönder våra ansigten.
Jag erinrar mig så väl miss Temple, der hon med lätta och hastiga steg gick framför vår modfälda skara, med
