sin för vinden fladdrande kappa tätt svept omkring sig och både med sina förmaningar och sitt exempel uppmuntrande oss att hålla modet uppe och gå framåt »likt härdade soldater,» som hon sade. De andra lärarinnorna, arma varelser, voro i allmänhet sjelfva alltför nedslagna för att söka upplifva andra.
Huru vi längtade efter skenet och värmen från en flammande eldbrasa vid vår återkomst! Men åtminstone de små blef denna fröjd förvägrad; ty hvarje spisel i skolsalen omringades genast af en dubbel rad af stora flickor, och bakom dem hukade de yngre barnen sig ned på golfvet tätt bredvid hvarandra och försökte att i sina koftor svepa in de frusna armarna.
En liten tröst kom vid thétiden i skepnad af en dubbel portion bröd — en hel, i stället för en half skifva — med den läckra tillsatsen af litet tunnt smör. Det var ett riktigt kalas för oss, till hvilket vi längtade från söndag till söndag. Jag försökte vanligtvis att bevara hälften af denna frikostiga måltid åt mig sjelf, men återstoden var jag beständigt tvungen att gifva ifrån mig.
Söndagsaftnarna tillbragtes med att läsa utantill ur kyrkohandboken och femte, sjette och sjunde kapitlen af Matthei evangelium, och med att höra på en lång predikan, som lästes af miss Miller, hvars ofta upprepade gäspningar intygade huru trött hon var. Ett vanligt mellanspel vid dessa förrättningar var, att åtskilliga af de små flickorna i fjerde klassen plägade falla ned på golfvet, öfverväldigade af sömnen. De måste då gå fram till midten af skolsalen och stå der till dess predikan var slutad. Stundom sveko dem dock deras ben, så att de sjönko tillhopa på golfvet, hvarvid de upplyftades och stäldes mot monitörernas höga stolar.
Ännu har jag icke nämnt någonting om mr Brocklehursts besök. Under den större delen af den första månaden efter min ditkomst var den värdige mannen frånvarande från sitt hem: kanske förlängde han sitt vistande hos sin vän ärkedjeknen. Hans frånvaro var mig en stor tröst och lindring; jag behöfver ej säga, att jag hade mina egna skäl att frukta för han ankomst. Slutligen kom han dock.
En eftermiddag (jag hade då varit tre veckor vid Lowood), just som jag satt med en räknetafla i handen och
