Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
75
jane eyre.

på hvar sin sida om mig, stälde mig på mina ben och knuffade mig fram mot den fruktansvärde domaren; derpå förde mig miss Temple ända fram till honom, hvarvid hon vänligt hviskade till mig:

»Var inte rädd, Jane; jag såg, att det var en händelse. Du skall inte bli straffad derför.»

Hennes vänliga ord trängde likt en dolk till mitt hjerta.

»Ännu ett ögonblick, och hon skall förakta mig som en hycklerska,» tänkte jag; och vid denna tanke kände jag huru en känsla af raseri emot Reed, Brocklehurst och komp. bemäktigade sig hela min varelse. Jag var ingen Helena Burns.

»Tag hit der der stolen,» sade mr Brocklehurst och pekade på en mycket hög stol, från hvilken en monitör just då hade stigit upp. Han blef genast åtlydd.

»Ställ upp flickan på den.»

Och man stälde mig der. Hvem som lyfte upp mig dit, vet jag icke; jag var i en för mycket upprörd sinnesstämning för att kunna gifva akt på biomständigheter. Jag vet blott, att jag stöd der på stolen i jemnhöjd med mr Brocklehursts ansigte, att han var inom en aln ifrån mig, och att jag hörde huru siden frasade och såg en sky af hvita vajande plymer nedanför mig.

Mr Brocklehurst hostade.

»Mina damer,» sade han, vänd till sin familj, »miss Temple, lärarinnor och barn! J sen ju alla denna flicka?»

Och naturligtvis gjorde de det; jag kände huru allas blickar voro fästa på mig.

»J sen, att hon är ung, att hon eger barndomens vanliga gestalt. Gud har nådigt gifvit henne den skapnad som Han gifvit oss alla andra; ingen vanskaplighet tillkännager hos henne någon ovanlig karakter. Hvem skulle väl kunna tro, att Den Onde redan uti henne funnit en villig och lydig tjenare? Och likväl, jag sörjer öfver att nödgas säga det, likväl är detta händelsen.»

En tystnad följde nu, hvarunder jag började sansa mig och samla mitt mod, ty jag kände nu, att Rubicon var passerad, att jag icke borde bäfva tillbaka för olyckan, utan söka möta den med fasthet och styrka.