ÅTTONDE KAPITLET.
Innan halftimmen ännu var slut, slog klockan fem;
lofstunden var inne, och alla hade gått ut i matsalen till
aftonvarden. Jag dristade mig nu att stiga ned; en djup
skymning herskade öfver rummet; jag drog mig undan till
ett hörn och satte mig ned på golfvet. Den förtrollning,
som sä länge uppehållit mitt mod, började nu att lösas;
en motverkan inträdde, och så öfverväldigande var den
smärta, som grep mig, att jag snart sjönk ned med
ansigtet mot golfvet. Och nu gret jag: Helena Burns var ej
mera der, ingenting höll mitt mod uppe; lemnad åt mig
sjelf, kände jag mig öfvergifven och modfäld, och med mina
tårar fuktade jag det hårda golfvet. Jag hade hoppats att
blifva så beskedlig och god, att uträtta så mycket vid
Lowood; att förskaffa mig så många vänner, att förtjena
aktning och vinna tillgifvenhet. Redan hade jag gjort
märkliga framsteg; just denna morgon hade jag blifvit den
första uti klassen; miss Miller hade med värma berömt mig;
miss Temple hade gifvit mig ett gillande och uppmuntrande
småleende; hon hade lofvat att lära mig rita och äfven
franska, om jag ännu under två månader fortsatte att
göra dylika framsteg. Mina kamraters aktning och välvilja
hade jag vunnit, af mina jemnåriga bemöttes jag som deras
jemlike, och af ingen var jag plågad eller förföljd. Men
nu — nu låg jag här, krossad och förtrampad; och skulle
jag väl någonsin mera kunna höja mig?
»Aldrig!» tänkte jag och önskade innerligt att få dö. Vid det att jag snyftade och med bruten stämma uttalade denna min önskan, hörde jag någon närma sig. Jag spratt till — Helena Burns var åter hos mig. Vid den slocknande eldbrasans matta sken såg jag henne komma genom det stora, tomma rummet; hon hade kaffe och bröd med sig åt mig.
»Se här, ät nu litet,» sade hon; men jag sköt det ifrån mig. Det föreföll mig, som om en enda droppe eller smula skulle i mitt dåvarande tillstånd ha qväft mig. Helena betraktade mig, sannolikt med förvåning. Jag kunde icke nu dölja min sinnesrörelse, huru mycket jag än
