Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
78
jane eyre.

ÅTTONDE KAPITLET.


Innan halftimmen ännu var slut, slog klockan fem; lofstunden var inne, och alla hade gått ut i matsalen till aftonvarden. Jag dristade mig nu att stiga ned; en djup skymning herskade öfver rummet; jag drog mig undan till ett hörn och satte mig ned på golfvet. Den förtrollning, som länge uppehållit mitt mod, började nu att lösas; en motverkan inträdde, och så öfverväldigande var den smärta, som grep mig, att jag snart sjönk ned med ansigtet mot golfvet. Och nu gret jag: Helena Burns var ej mera der, ingenting höll mitt mod uppe; lemnad åt mig sjelf, kände jag mig öfvergifven och modfäld, och med mina tårar fuktade jag det hårda golfvet. Jag hade hoppats att blifva så beskedlig och god, att uträtta så mycket vid Lowood; att förskaffa mig så många vänner, att förtjena aktning och vinna tillgifvenhet. Redan hade jag gjort märkliga framsteg; just denna morgon hade jag blifvit den första uti klassen; miss Miller hade med värma berömt mig; miss Temple hade gifvit mig ett gillande och uppmuntrande småleende; hon hade lofvat att lära mig rita och äfven franska, om jag ännu under två månader fortsatte att göra dylika framsteg. Mina kamraters aktning och välvilja hade jag vunnit, af mina jemnåriga bemöttes jag som deras jemlike, och af ingen var jag plågad eller förföljd. Men nu — nu låg jag här, krossad och förtrampad; och skulle jag väl någonsin mera kunna höja mig?

»Aldrig!» tänkte jag och önskade innerligt att få dö. Vid det att jag snyftade och med bruten stämma uttalade denna min önskan, hörde jag någon närma sig. Jag spratt till — Helena Burns var åter hos mig. Vid den slocknande eldbrasans matta sken såg jag henne komma genom det stora, tomma rummet; hon hade kaffe och bröd med sig åt mig.

»Se här, ät nu litet,» sade hon; men jag sköt det ifrån mig. Det föreföll mig, som om en enda droppe eller smula skulle i mitt dåvarande tillstånd ha qväft mig. Helena betraktade mig, sannolikt med förvåning. Jag kunde icke nu dölja min sinnesrörelse, huru mycket jag än