med stora steg. Vinterns kyla hade försvunnit, snön hade smält, och de skarpa vindarna voro förmildrade. Mina arma fötter, svullna och förstörda af den isande kölden under januari månad, började åter att helas vid aprils varma fläktar. Nätter och morgnar voro ej längre så kalla som förut, då blodet nästan stelnade i våra ådror. Vi kunde nu med långt mindre svårighet uthärda den lektimme, som tillbragtes ute i trädgården; ja, då vi stundom hade någon solig dag, började det till och med blifva roligt och angenämt. Gräsmattorna antogo en allt friskare och friskare grönska. Blommor blickade fram mellan bladen: snödroppar, krokus, purpurfärgade aurikler och guldögda styfmorsblommor. Om torsdagsaftnarna fingo vi företaga små utfärder, och funno då ännu vackrare blommor växande bland häckarna vid sidan af vägen.
Jag upptäckte äfven, att utom det höga trädgårdsstaketet låg en stor fröjd, en njutning, som endast horizonten begränsade; denna njutning bestod i en utsigt öfver höga, stolta, skogbeklädda bergskullar, som omgåfvo en temligen vidsträckt däld och voro höljda af den vackraste grönska, samt i en bäck, som i yrande fröjd framdansade öfver de stenar, som här och der lågo i dess väg. Huru olika var ej denna scen nu emot då jag för en tid sedan såg vinterns mörka skyar hvila tungt deröfver, då marken var stelnad till is och höljd af snö, och då dimmor, så kyliga som den kalla döden, jagades af de östliga stormarna, svepte sig kring de mörka skogstopparna och sänkte sig ned öfver jorden, till dess de smälte tillsammans med de fuktiga töcken, som uppstego ur bäcken! Sjelfva denna bäck var då en brusande ström, som ryckte med sig träden och spred ett hemskt dån genom den af häftiga regnskurar eller piskande hagel förmörkade rymden; och träden vid dess stränder stodo nakna och aflöfvade, likt en rad af hemska spöken.
April hade lemnat rum för maj, — och hvilken vacker och leende maj det var! Varma vindar spelade i en ständig klar och ren luft, och solen spred sina milda lifgifvande strålar öfver den nyss vaknade naturen. Växtligheten fordrades yppigt. Lowood kastade af sig sin vinterdrägt och klädde sig åter i grönt och blommor. De stora spöklika almarna, askarna och de majestätiska ekarna hade
