I denna min tro styrktes jag ännu mer af den omständigheten att jag ibland på någon varm och solig eftermiddag såg miss Temple leda henne ned i trädgården; men vid dessa tillfällen fick jag aldrig gå till henne och tala med henne. Jag såg henne blott från fönstret i skolsalen, och detta helt otydligt, ty hon var väl insvept och satt på afstånd i verandan.
En afton i början af juni hade jag dröjt mycket länge ute i skogen med Mary Anne. Som vanligt hade vi skilt oss från de andra och vandrat af långt bort, så långt att vi kommo vilse och måste fråga oss för uti en enslig stuga, der en man och en qvinna bodde, hvilka vaktade en hjord halfvilda svin, som betade i skogen. När vi kommo tillbaka hem, hade månen redan gått upp; en häst, som vi igenkände för att tillhöra läkaren, stod bunden vid trädgårdsgrinden. Mary Anne anmärkte, att förmodligen någon vore mycket illa sjuk, då mr Bates blifvit efterskickad vid denna tid på dagen. Hon gick in, men jag stannade ute några minuter för att i mitt blomsterqvarter nedsätta några plantor, som jag haft med mig från skogen och hvilka jag fruktade skulle vissna, om jag uppskjöte dermed till följande dagen. Sedan detta var gjordt, dröjde jag ännu en stund ute; blommorna doftade så ljuft, sedan daggen fallit, det var en så vacker afton, så mild, så varm. Ännu glödde aftonrodnaden i vester och lofvade en lika vacker morgondag: majestätisk höjde sig månen ur den djupblå östern. Jag försjönk i åskådning och njöt denna guda-afton så mycket som ett barn förmår, då den tanken helt plötsligt vaknade inom mig:
»Huru sorgligt det vore att ligga på en sjukbädd nu! Denna verld är så nöjsam och angenäm — det skulle vara förskräckligt att nu bli kallad härifrån, för att gå — jag vet ej hvart.»
För första gången försökte jag nu med allvar att fatta och reda de dunkla begrepp, som man gifvit mig om en himmel och ett helvete; och för första gången fasade jag förskräckt tillbaka för det mörker, som omgaf mig; jag såg blott en bottenlös afgrund framför, bakom mig, på alla sidor; jag kände blott en enda fast punkt — det närvarande ögonblicket — allt annat var ett formlöst moln, ett tomt och outgrundligt djup; och jag ryste vid tanken på att jag
