Enhvar, som läser ofvanstående berättelse, skall ej kunna undgå att känna sig slagen af den vid första påseendet frappanta likheten mellan densamma och den bekanta historien i Lukasevangeliets kap. 2, v. 25 ff.: “Och se i Jerusalem var en man vid namn Simeon, och denne man var rättfärdig och from och väntade efter Israels tröst, och den Helige Ande var öfver honom, och för honom hade blifvit uppenbaradt af den Helige Ande, att han icke skulle se döden, förrän han hade sett Herrens Smorde. Och han kom af Andens tillskyndelse till templet. Och då föräldrarna buro in barnet Jesus för att göra med honom, såsom sed var efter lagen, då tog äfven han honom i sin famn, lofvade Gud och sade: ’Herre, nu låter Du din tjänare fara i frid efter ditt ord, ty mina ögon hafva sett din frälsning, hvilken du har beredt inför alla folk, ett ljus till hedningarnes upplysning och ditt folk Israel till pris!” Att här existerar mer än ett rent tillfälligt sammanträffande af liknande tankar torde vara så godt som säkert, och det måste i så fall vara klart, att den indiska berättelsen är källan för den evangeliska och icke tvärtom. Ty den text, ur hvilken här ofvan en öfversättning meddelats, är säkerligen många hundra år äldre än Lukasevangeliet.
Indien är sedan uråldriga tider sagornas och legendernas hemland. Man torde tryggt kunna påstå, att en mycket stor del af västerlandets sago- och legendskatter ytterst härstamma från Indien, och den påverkan, som vissa indiska sagosamlingar utöfvat på hela den medeltida litteraturen i Europa från den första tiden, är bevisligen mycket betydande. Hvilken väg dessa in-
