14
skulle öfvergifva det husliga lifvet för att i ensamhet och meditation söka finna frälsningens väg och grundlägga ett andens rike här på jorden.
För att rätt förstå Buddhas lefnadslopp, måste vi taga i skärskådande vissa egendomliga förhållanden i det indiska lifvet, förhållanden, som tryckt sin prägel på Indiens folk och dess hela kultur så långt tillbaka som vi öfverhufvud taget känna densamma. Bland de kaster, i hvilka Indiens folk sedan uråldriga tider varit indelade, intogos de förnämsta rummen af prästerskapet, bramanerna, och den jordbesittande furste- och adelskasten, de s. k. kshattriyerna. Af dessa båda intogo åtminstone i teorien bramanerna det förnämsta rummet — i det verkliga lifvet torde förhållandet ha varit annorlunda åtminstone i den del af Indien, där Buddha hade sin verksamhet. Bramanerna tillkom det att grundligt studera vedaböckerna — de rättrogna indernas bibliska urkunder — och den ofantligt omfångsrika och invecklade offer- och rituallitteraturen, att förrätta offren och att dymedelst vara förmedlare mellan gudarna och människorna. Denna prästkast, som i de verkliga bramanområdena i västra och mellersta delarna af Indien bildade en hierarki, som i makt och inflytande icke stod efter någon västerländsk sådan, bestod af såväl präster som munkar. Men det för Indien utmärkande är dels det, att en bramans lif sönderföll i två perioder, under hvilka han först var präst och sedan munk, dels att en egentlig klosterinstitution alldeles saknas i äldre tider — det är först buddhismen, som infört en sådan. De ortodoxa lagböckerna indela bramanens lif i fyra olika perioder: under den första
