Uruvelā, belägen vid en sydlig biflod till Ganges, och här beslöt han att slå sig ned i en enslig skogsdunge och genom öfvermänskliga spikningar och fastor kämpa sig fram till den rätta kunskapen. Han fann här före sig fem andra asketer, som sträfvade mot samma mål som han själf, och bland dem också den braman, som kort efter hans födelse på den dag, då han erhöll sitt namn, hade förutspått, att han skulle bli en Buddha. Traditionen har lagt i hans egen mun en berättelse om den svåra askes, han här underkastade sig, ända till den stund, då han kom till insikt om, att på denna väg stod ingen själaro att vinna. Låtom oss höra berättelsen i det stela, ceremoniösa och af upprepningar öfverflödande språk, hvaraf de gamla buddhistiska texterna pläga använda sig:
“Då jag nu, o munkar, sökte efter, hvad lyckan väl kunde vara och sträfvade att finna den oöfverträffliga vägen till den högsta friden, vandrade jag hit och dit i Magadhalandet, och till sist kom jag till Uruvelā. Där fick jag se en förtjusande plats, en härlig skogsdunge och en klart rinnande flod med utmärkta badplatser[1] och på alla sidor betesmarker och byar. Då tänkte jag, o munkar: ’förtjusande är denna plats, härlig är skogen, och floden flyter klar, erbjuder utmärkta badplatser och är högst förtjusande, och på alla sidor synas fält och byar. Detta är en passande plats att öfva askes på för en yngling ur en ädel familj, som vill beflita sig om späkningar’. Och jag slog mig ned där, o munkar, i det jag tänkte: ’detta är en pas-
- ↑ Dagliga bad och tvagningar hörde till bramanernas och asketernas religiösa plikter.
