Sida:Jarl Charpentier Buddha 1910.djvu/25

23

lämna denna plats. Huruvida det är mera berättigadt att endast anse historien om Māra som en utsmyckad, fantastisk skildring af inre tvifvel, som ända in i de sista stunderna före den slutliga segern förföljde den helige, eller om man verkligen tänkte sig, att det onda i personlig form och åtföljdt af diverse hemska följeslagare — ty de senare texterna kunna ej med nog starka färger utmåla det gräsliga utseendet hos Māra och hans härskaror — i denna stund hemsökt prins Siddhārtha, kan vara likgiltigt. Säkert är att han efter en hård kamp besegrade sin vedersakare, och den onde och hans härar skingrades som dimmorna för solen. Och därefter gick han utan hinder mot målet; nattens återstående timmar förde honom fram till den vishet, han så länge stridt för att vinna. Först vek det mörker som för honom inhöljt det förflutna: en för en erinrade han sig i en oändlig följd de otaliga existenser, under hvilka han förberedt sig till att bli, hvad han nu var nära att blifva, en Buddha, ända tillbaka till den tid, då han för billioner och åter billioner världsåldrar sedan som en from och vis braman gaf de högsta bevis på själfförsakelse och världsuppoffring. Därefter klarnade hans andes öga, han blef allseende: de tiotusental af världar, som det omätliga universum rymmer, lågo öppna för hans fjärrskådande blick som ett enda fält. Och till slut i den sista nattväkten insåg han med ens, hur allt som är timligt också är förgängligt, han fann den formel, som bildar en af hörnstenarna i hans lära, den som förklarar alltings uppkomst och undergång och ger lösningen till, huru man genom att frigöra sig från allt detta skall vinna den högsta frid och lösa sig ur exi-