ort och kom till hjortparken Isipatana vid Benares, där de fem munkarna uppehöllo sig. Och de fem munkarna blefvo den ärevördige varse redan, då han var på långt afstånd, och sade sinsemellan: ’se där kommer vår vän, asketen Gotama, som lefver öfverflödigt, som öfvergifvit späkningarna för att föra ett lif i öfverflöd. Han är icke värd, att vi vördnadsfullt hälsa honom eller resa oss upp för honom, eller att vi mottaga hans allmoseskål och hans öfverklädnad. Men vi skola ställa fram ett säte åt honom — vill han, så må han sätta sig där’.
Men ju mer den ärevördige nalkades de fem munkarna, dess mer vacklade de i sitt beslut. De gingo den ärevördige till mötes, en mottog den ärevördiges allmoseskål och öfverklädnad, en annan beredde honom plats och de öfriga ställde fram åt honom fotvatten och en pall. Och den ärevördige satte sig på det säte, som anvisades honom, och tvådde sina fötter. Och de nämnde den ärevördige vid namn och kallade honom vän.
Men då talade den ärevördige så här till de fem munkarna: ’I munkar, nämnen icke den fullkomlige vid namn och kalla honom icke vän. Den fullkomlige, I munkar, är en helig och allvis Buddha. Öppna edra öron, I munkar, odödlighet är vunnen, jag skall undervisa eder, jag skall förklara läran för eder. Om I rätten eder efter min undervisning, skolen I själfva inom kort lära att känna, se inför edra ögon och inträda i det, för hvars skull förnäma ynglingar bege sig från hus och hem ut i hemlösheten, nämligen den högsta fullkomningen af en helig vandel’.
Då han så talade, svarade honom de fem munkarna: ’vän, genom ditt förra lefnadssätt, din förra van-
