egna ord eller icke; det är tyvärr en fråga, som icke kan med säkerhet afgöras. Men faktiskt är, att om den också icke innehåller mästarens egna ord, så återgifver dock dess innehåll troget kärnan i buddhismens äldsta läror. Med sitt stela och rent af matematiskt noggranna uppräknande af “den åttafaldiga vägen“, “de fyra ädla sanningarna“ o. s. v. ansluter den sig i sin form till de äldre dogmatiska och filosofiska lärosystem, som Buddha fann före sig vid sitt första uppträdande, men under detta väl stereotypa yttre döljer sig en djup och innerlig medkänsla med den i ett ändlöst lidande försänkta världen, en allvarlig sträfvan, ett heligt nit, att anvisa den enda väg, som säkert och osvikligt kunde leda till förlossning ur lidandet. Liksom en skicklig läkare, då han bereder sig att bota en sjukling, först gör sig underkunnig om sjukdomens ursprung för att därefter tänka efter, hur den sjuke skall kunna återvinna hälsan, och hvad för ett läkemedel man bör begagna sig af, så har också denne själarnas läkare i sin första predikan sökt att klarlägga för sina i lidandet bundna medmänniskor, hvari detta lidande består och hur och med hvilka medel, det kan utrotas.
Genom denna predikan grundades den första lilla församlingen, ty de fem munkarna bekände sig inom kort till den nya lära, som de varit de första att få höra. Det dröjde dock icke länge innan nya lärjungar slöto sig till Mästaren; vi läsa i de äldsta texterna, hur personer ur alla samhällsklasser, rika köpmän med sina familjer, förnäma bramaner och asketer med det största anseende för helighet, kände sig öfvertygade om riktigheten i den nya läran och skyndade sig att be-
