som gåfvo nyckeln till världsalltets gåtor, och när man en gång med hela sin själ omfattat hufvudsumman af den nya läran, att allt, som har med denna världen och dess äflan att skaffa, går mot sin förgängelse, då kunde man också känna sig förvissad om att ha vunnit den frid, som af intet kunde omintetgöras. Det hvilar ett drag af ursprunglig enkelhet och högstämdt allvar öfver dessa enkla frågor och svar, som växlas mellan »tiggarmunken Sāriputta», hvilken tydligt och klart uttalar det bevingade ordet, att »bokstafven dödar, men anden gör lefvande», och den »ärevördige Assaji», som med en rörande naivitet bekänner sin oförmåga att gifva en tillfredsställande utredning af läran och blott med ett par ord kan angifva dess hufvudsakliga innehåll. Och denna storstilade enkelhet torde mer än allt annat borga för berättelsens ålder och äkthet.
Till och med dessa händelser ha vi kunnat med ledning af äldre och yngre källor följa hufvuddragen af Buddhas lif. Men från denna tid och till hans död måste det tyvärr sägas, att vi stå inför en lucka, som icke kan utfyllas. Hinduerna ha från äldsta tider haft en afgjord oförmåga för allt hvad historieskrifning heter; det är visserligen att gå för långt att säga, att de alls icke ha någon skrifven historia, men å andra sidan äro de historiska fakta, som deras urkunder veta att tälja om, så till den grad utsmyckade med allehanda sorts fantastiska skildringar, att det oftast blir svårt, ja t. o. m. omöjligt att skilja mellan verklig historisk berättelse och saga. Och ännu sämre är det ställdt med biografien. Något sådant som en sammanhängande lefnadsteckning öfver Buddha från en tid,
