38
mötes långt utanför staden för att personligen framföra sin inbjudan, hvilken Buddha antog. Om en dylik händelse kanske förefaller oss i viss mån egendomlig, måste vi taga i betraktande, att den klass af kvinnor, till hvilken Ambapāli hörde, aldrig i Orienten och allra minst i Indien intagit samma föraktade ställning bland samhällets parias, som i Västerlandet. Då nu emellertid medlemmar af den furstefamilj, som härskade i det oligarkiskt styrda Vesāli fingo höra, att Buddha nalkades deras stad, ville de naturligen främst af alla tillförsäkra sig rätten att inbjuda honom till sig; och då de fingo veta, att de blifvit förekomna af Ambapāli, bjödo de henne ända intill 100,000 guldstycken för att hon skulle afstå rätten åt dem. Men Ambapāli vägrade och att detta skedde icke blott af fåfänga, därom vittnar den omständigheten, att hon efter måltiden fromt åhörde Buddhas utläggning af läran och lät upptaga sig i lekmannaförsamlingen.
En annan berättelse illustrerar på en gång indernas sinne för fantastisk öfverdrift och den storartade välgörenhet, som de rike och mäktige synas ha utöfvat mot det nya samfundet, C̦ākyasonens asketer, som man kallade dem. Anāthapinḍika, en af dessa köpmansfurstar, hvars både rikedom och gifmildhet synes hafva vida öfverstigit, hvad vår tid kan prestera i den vägen, önskade skänka en park och ett kloster åt Buddha och hans lärjungar. Utanför Sāvatthi, den stad, där den rike köpmannen lefde, låg en stor och härlig trädgård, tillhörig prins Jeta, hvilken Anāthapindika åstundade att kunna göra till sin egen, för att sedan öfverlämna den åt munkarna. Men prins Jeta ville icke
