höra talas om något köp, och när han slutligen gaf med sig, erlades köpesumman på så sätt, att Anāthapinḍika betäckte hela trädgårdens mark ända till dess yttersta kanter med guldstycken, hvartill enligt uppgift åtgingo 180 millioner sådana. Om också denna berättelse naturligen är i hög grad öfverdrifven, finnes nog i densamma åtminstone en kärna af sanning, ty på reliefer, som framställa scener ur Buddhas lif, och som säkerligen äro ett å två århundraden äldre än vår tideräkning, finnes en bild, som framställer hur Anāthapinḍika erlägger köpesumman till prins Jeta.
Men om Buddha sålunda hade vänner och beskyddare i mängd bland denna världens store, fattades icke heller motståndare och fiender. Rivaliserande lärare, asketer och bramaner, som grundat eller representerade andra lärosystem — och på dylika fanns, om vi få tro källorna, vid denna tid öfverflöd i Indien — beredde honom många gånger svårigheter, och ehuru Buddha alltid, efter de uppgifter vi ha tillgängliga, vid den slutliga kraftmätningen afgick med segern, så åstadkoms dock mången gång stor förargelse och split inom församlingen, som blott genom Mästarens energiska ingripande kunde ställas till rätta igen.
Det är Buddhas anförvant och barndomsvän Devadatta, som spelat rollen af buddhismens Judas. Drifven af ett rasande maktbegär och utan skrupler i fråga om medlen att tillfredsställa detsamma, beslöt han sig för att på ett eller annat sätt rödja Buddha ur vägen och själf träda i spetsen för munksamfundet. Då en muntligen framförd uppmaning till den redan mer än sjuttioårige Mästaren att frånträda chefskapet för munk-
