40
orden möttes med bestämdt afslag, begaf sig Devadatta, förblindad af raseri till prins Ajātac̦̦atru, son af Bimbisāra och Magadharikets kronprins, och uppmanade denne att rödja sin gamle fader, konungen, ur vägen. Sedan skulle de gemensamt vända sig mot Buddha och med eller utan brukande af våld tvinga honom till underkastelse under Devadattas vilja. De gamla texterna berätta, att Ajātac̦̦atru villigt lyssnade till frestarens ingifvelse och på ett eller annat sätt röjde sin fader ur vägen. Och sedan detta skett, började Devadatta en rad af attentat mot Buddha, hvilka dock alla misslyckades; lejda mördare, som lurade på honom under en af hans vandringar, förmådde icke uthärda hans åsyn, utan flydde, när han nalkades dem; ett klippblock, som Devadatta försåtligt kastade ned öfver Buddha, rullade åt sidan, och blott en liten stenflisa sårade hans fot; en rasande elefant, som släpptes lös på den gata, där den helige gick fram, stannade inför honom, kufvad af hans milda ord, föll på knä och betygade under ljudligt trumpetande sin vördnad för människosläktets förlossare. Då nu Devadatta såg alla sina onda anslag misslyckas, beslöt han att tillgripa en sista utväg, nämligen att åstadkomma en skism inom munkorden. Detta lyckades bättre: genom att fordra en strängare tillämpning af vissa disciplinära föreskrifter lyckades Devadatta locka en del munkar öfver på sin sida — häri ha vi säkerligen en historisk berättelse, ty de kinesiska pilgrimer, som flera århundraden efter Kristi födelse bereste Indien, omtala i sina resebeskrifningar, att det ännu på deras tid fanns munkar, som följde Devadattas regler. Men förrädaren