I nordlig trakt sig gudaberget höjer,
Himàlaya, de höga fjällens konung,
så vidt som världen sträcker sig dess klippmur
i öst och väster sköljd af hafvets vågor.
I urtid framsprang det ur jordens sköte
och riklig näring sög ur moderns spenar —
af ädla stenars prakt, af träd och örter
gaf Moder Jord det bästa åt sin älskling.
Och evig snö, som täcker fjällets tinnar,
bortskymmer ej de skatter, som där gömmas —
ett lyte endast skönhets prakt förhöjer —
se, månen strålar klar i trots af skuggor.
När stundom genom molnens täta slöjor
frambryter glansen utaf bergets skatter,
då smycka sig till dansen himlens nymfer
liksom vid sken af aftonrodnans flammor.
Af mörka moln det bär en gördel ständigt,
i dessas svala skuggor sylfer dväljas,
dock — när därnere regn och dimmor råda,
de fly till evig sol på fjällets hjässa.
I sådana strofer skildrade Indiens störste skald, Kālidāsa, några århundraden efter vår tidräknings början i inledningen till den berömda dikten “Krigsgudens födelse“ bergens konung Himālaya. Lik en mur,
