lefde en konung, Mahāsudassana, en konungernas konung, en rättfärdig konung efter lagen, en segerherre öfver hela jorden, en skyddsherre öfver sitt folk och dess ägodelar, ägare af de sju ädelstenarna. Och denne konung Mahāsudassana, o Ananda, hade till hufvudstad Kusinārā, som då hette Kusāvati, och från öster till väster mätte den tolf mil i längd och från norr till söder mätte den sju mil i bredd. Hufvudstaden Kusāvati var rik och blomstrande, hade många invånare, så att människorna trängdes med hvarandra, och fullt upp af lifsmedel. Och konungastaden Kusāvati genljöd dag och natt af de tio slagen af buller, nämligen elefanternas, hästarnas, vagnarnas, trummornas, tamburinernas, lutornas, sångens, cymbalernas, gongongens och ropet: ’äten och dricken, hvad eder lyster’!
Begif dig därföre, Ananda, in i Kusināra och säg åt Mallafamiljerna: ’i natt, mina vänner, i den sista nattväkten skall den fullkomlige ingå i nirvāna. Kommen därföre, vänner, skynden eder, så att I icke efteråt fån ångra det och säga: ’inom vårt område gick den fullkomlige in i nirvāna, och vi fingo icke se honom i hans sista ögonblick.’ — ’Ja, herre’ svarade den ärevördige Ananda den helige, tog sin öfverklädnad och allmoseskål och gick ensam in i Kusinārā.
Just då voro Mallafamiljerna af någon orsak samlade i rådhuset. Och den ärevördige Ananda begaf sig dit till dem och sade till dem: ’vänner, i denna natt, i den sista nattväkten skall den fullkomlige gå in i nirvāna. Kommen därför, vänner, skynden eder, så att I icke efteråt fån ångra eder och säga: ’inom vårt område gick den fullkomlige in i nirvāna, och vi fingo
