54
ordentligt lyckliga, som alla blifvit invigda med mästarens egen invigelse.’
Och tiggarmunken Subhadda mottog i den heliges närvaro både den första och den andra ordinationen. Och omedelbart efter det han blifvit ordinerad, började den ärevördige Subhadda att lefva ensam i ständig vaksamhet, helig sträfvan och vandel. Och inom kort lärde han att känna, såg inför sina ögon och inträdde i det, för hvars skull förnäma ynglingar bege sig från hus och hem ut i hemlösheten, nämligen den högsta fullkomningen af en helig vandel. Och han insåg klart: ’mina återfödelser äro till ända, jag har lefvat ett heligt lif, jag har uppfyllt min plikt, jag har intet mera här att skaffa’. Så blef den ärevördige Subhadda en af de helige, och han var den sista lärjunge, som den helige själf omvände.
— — — — — — — — — — — — — —
Sedan talade den helige till den ärevördige Ananda: ’det kan hända, Ananda, att I tänken så här: ’läran är utan mästare, vi ha ej mera någon mästare.’ Men så bören I icke tänka. Ty, Ananda, läran och munkreglerna, som jag förkunnat och lärt Eder, de skola efter min bortgång vara Eder mästare’.
Därefter talade den helige till munkarna: ’kanhända, I munkar, att någon bland eder hyser tvifvel eller afvikande meningar i fråga om Buddha eller läran eller församlingen eller vägen eller den rätta vandeln. Spörjen då, I munkar; så att I icke efteråt fån ångra eder och tänka: ’vår mästare var i vår närhet, och vi kommo oss icke för med att spörja den helige.’ Men munkarne sutto alldeles tysta. Och åter talade den
