helige till munkarne: ’törhända spörjen I icke af vördnad för mästaren; må då hvar och en tala vid sin granne’. Men äfven nu sutto munkarne alldeles tysta.
Då sade den ärevördige Ananda till den helige: ’underbart, herre! högst underbart herre! Ty jag tror, herre, om denna munkförsamling, att där finnes icke en munk, som hyser ett tvifvel eller en afvikande mening rörande Buddha eller läran eller församlingen eller vägen eller den rätta vandeln’. — ’Det är din tro, o Ananda, som gör, att du talar så. Men den fullkomlige vet, att det i hela denna församling icke finnes en enda munk, som hyser ett tvifvel eller en afvikande mening rörande Buddha eller läran eller församlingen eller vägen eller den rätta vandeln’. Äfven den siste, Ananda, bland dessa femhundra munkar har beträdt den rätta vägen, är icke hemfallen åt en lägre återfödelse, utan är bestämd att uppnå den högsta kunskap’.
Därefter sade den helige till munkarna: ’hören, I munkar, nu tager jag afsked af Eder; förgängligt är allt, som blifvit till, striden oförtrutet för Eder förlossning’. Dessa voro den fullkomliges sista ord».
Från den stunden höjde sig Buddha från det ena stadiet af ekstatisk kontemplation till det andra, ur kontemplationen till ett tillstånd af alltmer och mer fullkomlig medvetslöshet och i den sista nattväkten ingick han i det nirvāna, från hvilket ingen återvändo gifves. I samma ögonblick uppstod, säger texten, »en stor jordbäfning, hemsk och förfärlig, och gudarnas trummor dånade».
