Sida:Jarl Charpentier Buddha 1910.djvu/59

Den här sidan har korrekturlästs
57

all indisk filosofi från början fixerat det mål, hvartill den vill leda människorna: förlossningen från lidandet. Men hvari består då allt detta ändlösa lidande? Redan då vi talade om Buddhas flykt från hemmet, nämndes i korthet, att det är läran om reinkarnationen, om den ständigt förnyade återfödelsen, som satt sin prägel på hela det indiska tänkandet och gifvit det indiska lifvet en god del af dess egenartade karaktär. Hur gammal denna lära är, och huru eller hvarifrån den uppkommit är en fråga, som ännu ej blifvit och kanhända aldrig blir nöjaktigt besvarad, men faktum är att denna tanke gifvit upphof åt filosofiska lärosystem och konstruktioner, som kanske i mångt och mycket måste förefalla oss abstrusa, emedan de rent af förutsätta ett annat sätt att tänka än det i Västerlandet brukliga, men som trots detta många gånger i storslagenhet och genialitet icke stå efter några af de tankar, som utformats af Europas filosofer.

Vare sig vi nu följa den vediska s. k. upanishadfilosofien och dess fortsättning genom tiderna, vedāntafilosofien, och anse, att det enda verkligt reella är allsjälen, guden, och den med honom absolut identiska individuella människosjälen, och att således hela den värld, som vi iakttaga med våra yttre sinnen, endast är en enda stor illusion, ett bländverk, som icke längre har någon betydelse för den i verklig mening vetande, eller vi anse med de indiska rationalisterna, att det icke existerar någon gud, men att både anden och materien äga absolut realitet och evigt existera, grundväsentligt skilda från hvarandra, så måste vi enligt indiskt betraktelsesätt säga, att själen är till