58
från evighet och följaktligen ej heller någonsin kan förintas eller upphöra att existera. Denna själ vandrar således från evighet till evighet, till sin natur skild från materien men tillika bunden vid densamma, ur den ena existensen i den andra; men den är icke ensam på sin vandring, och det är just här, som vi skola finna knutpunkten för hela den s. k. reinkarnationsläran. Själen åtföljes på sin väg genom existenserna af vissa bestämda intryck, ett visst residuum af de handlingar, hvartill den under sina föregående uppehåll på jorden varit upphof. Om en varelse under hela sitt lif handlat rätt och blott begått en enda oriktig handling, så fordrade den järnhårda och obevekliga konsekvens, som regerar alltet, att denna varelse i sin eller sina nästa existenser jämte lönen för sina goda gärningar också skall ha straff för sin enda synd, vore den än hur obetydlig som helst. Sådan är i allra största enkelhet teorien om karman, ett ord, som egentligen blott betyder ’handling’, men som vi måste tolka i den öfverflyttade betydelsen af det intryck en handling efterlämnar, den disposition för godt och ondt, som åtföljer själen på dess vandring från kropp till kropp. Det är således genom att förinta denna karman, genom att frigöra själen från dessa dispositioner, som förlossningen står att vinna, ty i och med detsamma som denna karman utplånats, finnes icke längre någon driffjäder för själens flyttning till ett nästa lif — då har själen ändtligen funnit den ro, den så länge trängtat efter.
Hvarpå beror nu denna karman, hvari ligger grunden till denna andens fångenskap i materien, till att
