60
emot det, som för en religion är vida viktigare, nämligen moralläran, står så mycket högre och i de flesta fall nog kan jämnställas med kristendomens.
Det torde för många vara en sats, som är höjd öfver allt tvifvel, att Buddha är fader till läran om reinkarnationen. I all synnerhet ha nog teosoferna bidragit till att sprida ett dylikt påstående, hvilket ju mycket lätt kunnat vinna jordmån i Europa, där kännedomen om Indiens tankevärld är inskränkt till ett mycket litet fåtal af människor. Intet kan i själfva verket vara falskare. Reinkarnationsläran existerade, som redan antydts, långt före Buddhas tid, och utgör ju själfva grundvalen för hans lära liksom för andra indiska lärosystem. Själf har Buddha säkerligen aldrig ansett det mödan värdt att spilla några ord på att lämna skäl för en teori, som för honom helt enkelt var ett axiom. Hvad han gjort är, att han liksom alla andra indiska religionslärare och filosofer sökt finna en väg till flykt ur den eviga existensens fördömelse, och hans storhet är, att han icke härvidlag betjänat sig endast af tomma och dådlösa spekulationer, utan också lagt sin frälsningslära på ett underlag af sann och verklig moral, och att han hundratals år före vår religionsstiftare funnit den sanningen, att det visserligen finnes många stora och goda egenskaper, som människan kan förvärfva och uppodla, men störst af dem alla är kärleken.
När vi här ofvan hör Buddha tala till sina första lärjungar, de fem munkarna i rådjursparken Isipatana vid Benares, då hörde vi, att en af kardinalpunkterna var de s. k. fyra ädla sanningarna, om lidandet, lidandets
