uppkomst, lidandets upphäfvande och vägen till lidandets upphäfvande. I själfva verket står också denna lära i centrum af hans system. Men den innehåller i det väsentliga intet nytt: till sin andemening säger den intet annat än att allt som finnes till endast är ett enda stort lidande, men att detta lidande icke är evigt, enär det har en orsak, som kan upphäfvas, och detta är, som vi redan sett, intet annat, än hvad alla indiska tänkare både före och efter Buddha oaflåtligt förkunnat. Och uppställningen af de fyra sanningarna är helt enkelt hämtad från medicinen, ty den indiska diagnostiken föreskrifver, att en läkare vid behandlingen af en sjukdom först af allt skall göra klart för sig följande fyra saker: sjukdomens natur, dess orsak, dess botande och botemedlet, och äfven andra indiska lärosystem känna denna fyrdelning, ehuru termerna kanske äro andra.
Att all existens är lidande är en tanke så djupt inrotad hos hela det indiska folket, att det icke behöfver att anföras några bevis därför. Visserligen säger en berömd indisk filosof, att »för den vise är allt lidande», därmed görande denna tanke till ett privilegium för sig och sina gelikar, men Buddha vänder sig med detta sitt uttalande till hela folkets breda lager, på samma sätt som han ingalunda bjöd sin frälsningslära blott åt ett litet fåtal af andliga aristokrater, utan ville öppna vägen till förlossning för alla människor.
Men om nu känslan af ett ständigt öfverhängande lidande icke var förbehållen endast en utvald liten del af mänskligheten, så var det därför visst icke allom
