62
gifvet att kunna fatta den yttersta grunden till detta lidande. I sin största enkelhet är sanningen om lidandets uppkomst uttalad i Benarespredikan, då det heter: »och detta, I munkar, är den ädla sanningen om lidandets uppkomst: det är begäret, som leder till ständig återfödelse och åtföljes af glädje och åtrå, begäret, som finner sin tillfredsställelse öfverallt. Detta begär är begär efter lidelser, begär efter existens, begär efter förintelse». Det ord, som här öfversatts med »begär», betyder egentligen endast »törst». Och i denna enkla form var ju denna lärosats tillgänglig också för den stora mängden: liksom den, som plågas af en ständig, outsläcklig törst, oupphörligt trånar efter något att släcka denna törst med, likgiltigt hvad det vara må, så trånar också den vid materien bundna själen ständigt efter njutningar och återfödelse. Men denna lättförståeliga liknelse innebär intet bevis för att det verkligen är så, och ett dylikt bevis måste finnas i en lära, som på en gång skulle vara en religion och åtminstone delvis ett filosofiskt system. Och det är sökandet efter ett dylikt bevis, som gifvit upphof till den mest invecklade af Buddhas filosofiska konstruktioner, den s. k. »kausalkedjan», »läran om ett väsens uppkomst ur något föregående», en i grund och botten säkerligen icke originell tanke, då spår af likartade konstruktioner återfinnas i andra, äldre lärosystem, men som dock erhållit sin egendomliga utformning och formulering inom buddhismen själf. Att ingå på en omständligare förklaring af kausalkedjans uppkomst och betydelse — dess gåtor äro för öfrigt långt ifrån alla slutgiltigt lösta — ligger helt och hållet utom ramen
