för detta lilla arbete; men denna lärosats intager dock en så central plats inom buddhismen, att dess innebörd med ett par ord måste antydas.
Den formel, som innehåller den buddhistiska kausalkedjan, är af följande lydelse: »ur okunnigheten uppstå de själsliga dispositionerna; ur de själsliga dispositionerna uppstår tankeorganet; ur tankeorganet uppstår individualiteten; ur individualiteten uppstår de sex sinnesorganen; ur de sex sinnesorganen uppstår beröring (med yttervärlden); ur beröringen uppstår känsla; ur känslan uppstår begär (törst); ur begäret uppstår det materiella underlaget (för existensen); ur det materiella underlaget uppstår existensen; ur existensen uppstår födelse; ur födelsen uppstår ålder och död, smärta och klagan, lidande, sorg och förtviflan. Detta är uppkomsten af hela denna massa af lidande». Att denna kausalitetskedja står i innerligaste sammanhang med satsen om lidandet, är mer än tydligt, då ju det sista ledet i densamma i få ord utmålar alla de olyckor som träffa den individ, som en gång råkat in i detta lif; att den vidare som yttersta grund för »hela denna massa af lidande» ansätter okunnigheten — i detta fall säkerligen obekantskapen med den af Buddha utstakade frälsningsvägen — och de ur densamma uppstående själsliga dispositionerna, som åtfölja själen på dess vandring från existens till existens, är också klart; och att den slutligen som en af de närmaste förutsättningarna för all existens uppställer det ofvan omtalade begäret eller törsten, är också utan vidare uppenbart. Men efter att ha konstaterat detta kan man knappast göra annat än stå undrande och spörjande
