dradet före vår tidräknings början rådde minst af allt någon nationell samling bland Indiens folk. Hjärtat af Indien, Bengalen, det land genom hvilken den heliga floden Ganges flyter bred och mäktig, det land som begränsas i norr af Himalāyas sluttningar och i söder af Dekkans högland, var vid denna tid deladt i en mängd konungariken, furstendömen och republiker med talrik befolkning, stora och rika städer och mäktiga furste- och adelsläkter. Landets naturliga hjälpkällor hade, utnyttjade af en driftig, yrkesskicklig och vinningslysten åkerbrukare- och köpmansklass, gifvit upphof till rikedom och öfverflöd. Den andliga kulturen — i ålder säkerligen knappast stående tillbaka för någon annan i världen — befann sig i ett blomstrande skick; här i östra delarna af Indien var det sedan gammalt icke blott de i tolkningen af de religiösa urkunderna lärda och med offerteknikens subtilaste påfund förtrogna bramanerna, utan också — och kanske i än högre grad — de mäktiga och anstolta furste- och adelsklasserna, som sutto inne med en grundlig kunskap i allt det vetande, hvaraf den tidens Indien var mäktigt. Det är i en sådan urgammal furstesläkt, som vi skola se Buddha komma till världen.
Alldeles på gränsen mellan det nuvarande Nepal och norra Bengalen, no. om Benares låg ett litet, men rikt furstendöme, som behärskades af den högförnäma C̦ākyasläkten. I det lilla rikets hufvudstad Kapilavastu härskade släktens dåvarande hufvudman, konung — som han älskade att kalla sig — C̦uddhodana och hans unga, sköna gemål, Māyā. Vid den tid, då den indiska sommaren står i sin största prakt och folket
