Sida:Jarl Charpentier Buddha 1910.djvu/81

Den här sidan har korrekturlästs
79

skulle man kunna säga, att nirvāna i själfva verket är en parallell till den teistiska upanishad-filosofiens föreställningar om världssjälen, i hvilken de individuella själarna, sedan de vunnit förlossning här i lifvet, absorberas för att icke vidare emanera därur. Ty om denna världssjäl, som texterna säga, icke har några attribut så beror detta därpå, att dess attribut äro af den art, att de icke kunna definieras med mänskliga uttrycksmedel; det enda, som med visshet kan sägas om den, är, att den är icke intet, och detsamma torde kunna sägas om nirvāna. Genom själens inträdande i nirvāna upphör således icke densamma att existera, den endast ingår i en högre existensform, som icke är fattbar för våra inskränkta tankeorgan, och i denna högre existens skall den af evighet existerande själen i evighet förblifva utan möjlighet att vidare återvända till något jordiskt lif. Mera torde man näppeligen våga säga om betydelsen af ordet nirvāna.

Genom utplånandet af icke-vetandet och de från andra existenser kvarblifna själsliga dispositionerna orsakas alltså själens förlossning och vid döden ingår den i nirvāna. Den fjärde af de ädla sanningarna ger oss anvisning på, huru detta skall gå till. Predikan i Benares säger härom: “detta, I munkar, är den ädla sanningen om vägen till lidandets upphäfvande: det är den heliga, åttafaldiga vägen, som heter: rätt tro, rätt beslut, rätt tal, rätt handling, rätt lif, rätt askes, rätt hågkomst och rätt försänkning.“ På denna punkt har buddhismen lösgjort sig från sina förebilder: hos dem finnes intet sådant som denna “heliga, åttafaldiga väg“, hvilken i sig innesluter hela en världsreligions upphöjda morallag.