82
rade dessutom en mängd andra, mera detaljerade föreskrifter — nämligen: icke döda, icke stjäla, icke lefva okyskt, icke ljuga och icke förtära rusdrycker. Det första af alla buden är således att icke döda, att icke tillfoga något lefvande väsen skada, att omfatta allt lif med samma tåliga, fördragsamma, allt förstående kärlek. I fråga om ett rent af ängsligt iakttagande af budet att icke tillfoga någon varelse skada, har buddhismen gått längre än ens de mest fanatiska af Västerlandets djurskyddsvänner kunnat drifva det: den buddhistiske munken har bland sina få jordiska ägodelar alltid en sil för att först sila vattnet, innan han förtär det, så att icke små varelser, som kunna finnas däri, genom hans ovarsamhet skola gå döden till mötes. Efter de glödheta sommarmånaderna maj och juni börjar i Indien regntiden, som varar till framåt början af hösten, och under denna tid får den förbrända och uttorkade jorden nytt lif. Det var ett uråldrigt bruk i de indiska munk- och bramanskolorna att under denna tid inställa sina vandringar och i stillhet och ro på någon afskild ort ägna sig åt kontemplation och samtal öfver de högsta tingen. Och buddhismen har upptagit detta sätt att hålla sig stilla i kloster och parker under regntiden: som ett bland skälen härför anföres, att om man vid denna tid skulle vandra omkring, så skulle man ovillkorligen draga på sig svår synd genom att trampa ned spirande gräs och örter och döda alla de små krälande och krypande varelser, som vid denna pånyttfödelsens tid komma fram ur jorden. Och den berömde konung Ac̦oka, buddhismens mäktige skyddsherre under tredje århundradet före vår tideräkning,
