födslovåndorna öfver henne och stående lutad mot trädets stam födde hon sin son, världens förlossare, Buddha.[1] Detta skedde under någon af vårmånaderna år 557 f. Kr. Medförande drottningen och den nyfödde återvände hoffolket till Kapilavastu för att för konungen förkunna den glada tilldragelsen. Och legenden säger, att icke blott föräldrarna och alla trogna undersåtar erforo en utomordentlig tillfredsställelse öfver den glada händelsen, utan t. o. m. gudarne och alla invånare i de otaliga världarne gåfvo högljudda uttryck åt sin fröjd öfver barnets födelse.
På femte dagen efter födelsen erhöll den lille prinsen namnet Siddhärtha.[2] Vid namngifningsceremonien närvoro en mängd visa bramaner, och bland dessa fanns en, som med visshet förutsade, att barnet en gång, när det vunnit den fullkomliga vishet, som det skulle komma att sträfva efter, skulle bli en världens frälsare, en Buddha. Några dagar härefter förlorade den nyfödde enligt traditionen sin moder. Den aflidnas syster, med hvilken konungen sedermera förmälde sig, öfvertog vården af det späda barnet och blef hans barndoms ömma och trogna ledsagerska.
- ↑ Det förtjänar anmärkas, att man vid gräfningar, som anställdes 1896 af engelsmännen i dessa trakter, nära intill den plats, där Kapilavastu anses ha legat, påträffade en pelare, som upprests af konung Ac̦oka omkr. 225 år efter Buddhas död med inskriften: “här är Buddha född, den vise af C̦ákyasläkten“.
- ↑ Såsom äldre kallas han vanligen “asketen Gotama“, ty G. var namnet på den från en af urtidens siare härstammande släkt, som C̦akyafurstarna ansågo sig tillhöra, “Buddha“ åter är endast ett slags religiös titel och betyder egentligen “den upplyste“.
