skarpsinniga forskare sysselsatt sig med buddhismen, långt ifrån i alla detaljer klart, hur mycket, som egentligen tillhör Buddhas egen lära, och hur mycket som är senare tillskott. Ty det tyckes icke ha dröjt många årtionden efter mästarens död, förrän en ifrig sektbildning började inom buddhismen; oftast var det punkter af icke så väsentlig betydelse, som gåfvo upphof till tvistigheter och åstadkommo klyfningar inom kyrkan. I början synes det hufvudsakligen ha varit frågor rörande munkreglerna, som diskuterades, men det dröjde icke länge, innan rent filosofiska och dogmatiska spörsmål trädde i förgrunden och gåfvo upphof till bildandet af en hel rad af sekter och underafdelningar af sekter. Buddhismens senare historia företer därför också ofta ett brokigt virrvarr af läromeningar, hvilka det ofta är svårt, ja, rent af omöjligt att bestämdt afgränsa från hvarandra och historiskt datera. Det torde därför vara bäst att från läran vända blicken till de rent yttre förhållandena inom den äldsta buddhistiska församlingen och med ett par ord söka klargöra det viktigaste af dessa.
Den buddhistiska församlingen hade icke i äldre tider karaktären af en kyrka. Det är först i sina senare utvecklingsstadier som den isynnerhet i Tibet, där kyrkoförfattningen och kulten i mångt och mycket starkt påminner om den romersk-katolska kyrkans, antagit denna karaktär. Buddha själf bildade endast en sammanslutning af lärjungar, ett slags skola af samma art och inrättning som en hel del redan före hans tid existerande asket- och bramanskolor. Denna sammanslutning af mästare och lärjungar kände ingen annan kult-
