92
bunden vid samfundet: om en munk kände sig anfäktad af tvifvel eller kände åtrån efter världen och dess fröjder åter vakna hos sig, stod det honom fritt att helt enkelt lämna orden och återinträda i världen antingen utan någon som helst anmälan därom eller efter att i ett vittnes närvaro ha tillkännagifvit sin afsikt. Då det emellertid i senare tid visade sig, att mycket ofog bedrefs tack vare denna lätthet att inträda i och åter lämna ett samfund, som redan tidigt af den världsliga makten erhållit strafflöshet och asylrätt, skärptes bestämmelserna om utträde. Om åter en munk begick någon gröfre förseelse, kunde han af sina medbröder på kortare eller längre tid — stundom för alltid — utvisas ur orden.
Ursprungligen skulle munkarna endast och allenast lifnära sig af de gåfvor, som fromma människor nedlade i deras allmosekrukor, när de en viss tid på dagen gingo från hus till hus och tiggde sin föda, och voro strängeligen förbjudna att mottaga eller besitta något slag af ägodelar. Ja, stränga straff och t. o. m. utstötande ur samfundet kunde åläggas den, som mottog och förvarade penningar. Men sedermera har denna bestämmelse, som dock mest lämpade sig för de utan stadigvarande uppehållsort kringvandrande munkarna genom det öfverhandentagande klosterlifvet kommit ur bruk, och hos de rika munkarna på Ceylon kvarstår den dagliga allmosevandringen naturligen endast som ett på grund af sin ålder oantastligt bruk. Äfven ifråga om klädedräkten — som från början så godt som blott bestod af hopsamlade lumpor eller gåfvor från barm-
