härtiga människor — och andra utensilier har den ursprungliga enkelheten visst icke bibehållits.
Högtider funnos inom den ursprungliga buddhismen egentligen blott af ett slag, nämligen biktdagar. Hvarje ny- och fullmånsdag var enligt bramansk ritual en fastedag, då man förberedde sig till det offer, som dagen därefter skulle firas; buddhismen har upptagit dessa hvarje fjortonde dag återkommande helgdagar, men förvandlat dem från faste- till biktdagar. På en sådan dag samlade sig alla munkarna inom ett visst område på en plats, och den äldste bland dem kungjorde högtidsdagens ingång. Mot kvällen sammanträdde alla de församlade och en bland dem föredrog de viktigaste disciplinära reglerna, hvarefter hvar och en i tur och ordning uppmanades att förklara, om han hade någon synd eller öfverträdelse på sitt samvete. Den, som medvetet förnekade en begången försyndelse, ådrog sig svår skuld och utestängde sig från ernående af helighetens högsta grad.
Liksom fastedagarnes högtidlighållande öfvertog buddhismen också, som redan omnämnts, den bramanska plägseden att under regntiden afhålla sig från vandringar och ägna dessa månader åt studier och meditation. Efter regntidens slut hölls en stor högtidsdag, då hvar och en bland munkarna uppmanade sina bröder att säga honom, om han på ett eller annat sätt försyndat sig mot dem och bad dem om förlåtelse. På detta sätt kunde man efter erhållen tillgift med lugnt samvete och glad tillförsikt ånyo börja det kringvandrande lifvet.
Eljest torde ingen af de många fester och pro-
