94
cessioner, som firas inom de nuvarande buddhistiska kyrkorna kunna äga anspråk på att gå tillbaka till religionsstiftarens egen tid.
Det säges i en gammal text, att Buddha, då han efter upprepade framställningar af sin stjufmoder, som nyss var blifven änka, medgaf instiftandet af en nunneorden, skulle yttrat till sin älsklingslärjunge Ananda, att därest icke kvinnor blifvit upptagna i församlingen skulle den rena läran ha bestått i ett tusen år. Men då kvinnor kommit in i orden, kunde läran icke äga bestånd mer än femhundra år. I viss mån kan man ju säga, att Buddha blifvit sannspådd, ty det dröjde hvarken femhundra eller tusen år innan hans egen enkla lära blifvit ganska uppblandad med andra lärosatser och på mångahanda sätt förvanskad; och i hans eget fosterland, Indien, existerar hans lära ju sedan mer än tusen år tillbaka icke längre. Men buddhismen lefver dock kvar, om också i högst väsentligt ändrade former, och den är alltjämt den religion, som kan räkna det största antalet bekännare af alla.
Redan Buddha själf lade an på missionsverksamheten. Men området för hans och hans närmaste lärjungars verksamhet inskränkte sig dock till nö. Indien. Först omkring 250 år efter Buddhas död under buddhisternas berömde skyddsherre, konung Ac̦oka (263 — 222 f. Kr.), hvars välde sträckte sig öfver en god del af Indien, började de buddhistiska missionärerna rikta blicken på utomindiskt område. Enligt traditionen skulle en af Ac̦okas egna söner ha fört buddhismen till Ceylon, där den haft ett af sina hufvudsäten och ännu är bevarad i tämligen ursprunglig form. Andra missionärer
