ponerade på henne att somliga människor ganska cyniskt tillstodo att de inte följde några vägar alls och inte hade något mål — och att de som betjänade sig av moral och ideal fiskade efter månen i vattnet.
Också henne hade det hänt en natt för flera år sen att en man bett henne gå hem med sig — ungefär som om han bett henne gå med på ett konditori. — I själva verket hade det väl inte varit någon frestelse för henne — hon visste dessutom att modern satt uppe och väntade på henne hemma, så det var faktiskt omöjligt. Och så kände hon knappast den där fyren och tyckte inte om honom och hade förargat sig åt att han skulle följa henne hem den kvällen. Och det var inte av någon sinnlig eggelse, det var av ren intellektuell nyfikenhet som hon ett ögonblick i tankarna experimenterat med spörsmålet: Ja, om jag nu gjorde det. — Hur skulle jag känna det om jag kastade över bord vilja och självbehärskning och min gamla tro?
Det var bara den tanken, som hade jagat en skälvande vällustig rysning igenom henne: Var det livet bättre än hennes eget?
För det hade hon ju inte känt sig nöjd med den aftonen. — Hon hade igen suttit och sett på hur andra dansat — vinet hade hon druckit av och musiken hade väsnats omkring henne, och hon hade suttit och känt den bittra ensamheten av att vara ung och inte kunna dansa med och inte kunna tala de andra ungas språk och inte kunna skratta deras skratt — men hon hade försökt att småle och prata och se ut som om hon haft roligt — än en gång. Och medan hon gick hem i den iskalla vårnatten visste hon att hon skulle vara i Kampens skola och vikariera klockan åtta följande morgon. Och hon arbetade på sin stora tavla där utifrån — och det var allt lika dött och tungt, hur hon än slet och jäktade under dessa timmar, tills hon måste hem och läsa matematik med sina privatelever. — Ja, hon hade slitit den tiden så hon ibland känt
