Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
97

talade hon med honom och Gud, ty han var en som alltid var samman med far och tyckte detsamma som far.

Första dagen i skolan! Jenny mindes den och smålog där hon satt i den mörka Romanatten.

Modern hade läst med henne, och åtta år gammal kom hon in i tredje klassen. Och modern brukade alltid förklara allting för henne med liknelser som exempel. Så Jenny visste nog vad en lantudde var. Och så frågade lärarinnan i geografi henne just om hon kunde namnge någon norsk lantudde och Jenny sade: »Nästippen.»

Lärarinnan smålog och hela klassen skrattade. »Signe!» sade fröken, och liten Signe reste sig och sade snabbt: »Nordkap, Stat, Lindesnes.» Men Jenny log överlägset och likgiltigt åt de andras skratt. Det var kanske första gången. Hon hade aldrig haft kamrater bland andra barn förr. Och hon fick det aldrig.

Överlägset och likgiltigt hade hon lett åt hela klassens försök att reta och håna henne, i det tysta och oförsonliga hat som befästes mellan henne, som inte var som de andra — och alla de övriga barnen, som för henne syntes som en likartad massa, ett månghövdat vidunder. Det förtärande raseri, som hon känt gentemot sina plågoandar hade hon alltid dolt bakom det hånfulla likgiltiga leendet. De få gånger hon hade mistat självbehärskningen — en gång hade hon nästan gråtit sig fördärvad av kval och förbittring — hade hon sett dem triumfera. Det var bara då hon var »stursk», och de blevo irriterade av hennes indianlika känslolöshet för deras görande och låtande, som hon kunde hålla stången mot de många.

I de övre klasserna fick hon ett par väninnor. Det var vid den åldern då intet barn håller ut med att vara annorlunda än andra. Hon försökte att efterlikna dem — det var inte så stort nöje för resten, som hon hade haft av de där väninnorna.

Hon mindes hur de gjort narr av henne då de upptäckte att Jenny, som fyllt fjorton år, lekte med dockor. Men

7—203836, Undset, Jenny.